Klockan elva ringer en journalist som går en kurs och vill göra ett reportage för web-tv. Hon lämnade precis huset med sin kamera som hon tryckte upp så tajt i ansiktet att aknen nuddade linsen. Jag vill inte ha en kopia.

Jag tänker glömma att det här har hänt. Trots det så går det inte förneka det faktum att det är otroligt tillfredsställande att ha en kamera som följer en runt och en smart tjej som ställer frågor som bara handlar om mig, mitt absoluta favoritämne.

Hon bad mig sjunga Dolly Parton. Det gjorde jag inte.