Idag har jag:

Kört ut till Skaftnäs och hämtat barnen

Åkt på ett lass stockar (inte såna stockar) tillsammans med barnen efter gårdens äldsta traktor från 1940.

”Du kan ente setta däer oppe ej dejna klejder, di bli festöurda”

”Så barnen ska sitta ensamma uppe på ett högt lass stockar som när som helst kan börja skena?”

”Äh vau prautar du för domhejter”

Det är ett under att jag överlevde min barndom.

Jag minns åkturerna efter traktorn. Jag brukade låtsas att jag var en bosnisk kvinna på flykt från kriget. I famnen hade jag en nalle som jag ammade. Jag svalt och var rädd, men jag kände att jag var på väg mot en bättre framtid där uppe på stockarna. Efter en stund lade pappa i bromsen och gapade, utan att ta av sig hörselskydden:

”MAULIN DU HJÄLPER MAJ LITTE HÄER IN STOND”

”Mamma säger att jag inte får, att det är för farligt”

”ÄH VAU EJ DEJT FÖER DOMHEJTER”