Jag säger dagis. Och jag kommer fortsätta säga dagis tills den dag jag dör. Om inte annat så för att reta de som envisas med ett påpeka att det heter förskola. In fact, jag är beredd att låta mina sista ord bli dagis. En sådan inbiten rebell är jag.

Ska jag berätta varför jag säger dagis? För att det är dagis. Våra barn säger dagis, eller det är inte sant, de säger gadis.

”Kan du säga dagis?”

”Gadis”

”Nej, d-a-g-i-s”

”G-a-d-i-s”

”Kan du säga dag?”

”Dag”

Kan du säga is?

”Is”

”Kan du säga dagis?”

”Gaadiiis”

Ett dagis är ett dagis är ett dagis. Eller i det här fallet, gadis.