Jag sitter mest hemma. Jag åker inte ofta in till stan och på det sättet är det lätt att hålla sig ifrån meningslös shopping. Om jag åker in till stan så har jag skrivit en lista med banan-nödvändigheter (dvs inte nödvändigheter om man bor i en hydda i ett torrt land, då står det nog bara utmärglade getter och brunnsvatten på listan)

Igår åkte jag in för att köpa nya regnkläder, present samt ny dyr mascara eftersom den gamla dyra mascaran snart är slut. När jag står på Kicks och lyssnar på den galet snygga fotbollsfrun till Stefan Larsson, Anna, blir jag sugen på att köpa lipgloss(trots att jag inte har läppar och alltid drar loss skinnflikar med tänderna), nya parfymer(trots att jag aldrig duschar) och ögonskugga (trots att jag har grisögon med fett på ögonlocken)

Shopping är så tragiskt och kortsiktigt. Jag var glad i en kvart över min mascara för 220 kronor, sedan kom jag på att det bara är en mascara. Och så var det roliga förbi.

Och så vill jag avsluta detta fina inlägg med att poängtera att jag ser ner på människor som har som intresse att shoppa.

Det är omoraliskt förstår ni.

Säger vem?

Säger Moralmaffians beskyddare.