Det var nittioårskalas i lördags. Middag, ostkaka och tårta. Ett äkta småländskt kalas.

Mina fötter och ben var så svullna att jag efter en stund lade upp benen i kökssoffan intill släktens matriarkat som stod och diskade och pratade om hur det var när de väntade barn.

Pappa kommer in i köket.

”Vau göer nej?”

”Jag ligger bara här och vilar fötterna lite”

Pappa går fram och tittar på fötterna. ”O föj saublarna sum di sejr öut” utbrister han och ser uppriktigt oroad ut.

Så tittar han mig bekymrat i ögonen, tänker efter en stund och börjar sedan sjunga.

”Ej fjöul söu geck hun mej herrarna ej haugen ajaj mejd herrarna ej haugen”