Dagens första mail
av”Hej Malin!
Jag är samhällsanalytiker. Jag läser dina krönikor då och då och har en liten undran:
Varför relaterar du inte dina åsikter till vad som i övrigt händer i tidningen, det vore till exempel spännande att se hur du kopplar din ”Vad sägs om att själv vara där barnet är”-krönika till dagens nyhet om en 10-åring som försvunnit vid en skolutflykt i fjällen?
Jag har nämligen förvånat mig, i många år, över varför skolor och dagis inte använder så bra teknik som möjligt för att se till att barn inte förolyckas eller försvinner. På samma sätt har jag länge undrat över varför senildementa patienter tillåts gå vilse och ibland frysa ihjäl.
Förklaringen är delvis att krönikörer som du underblåser en allmän och svepande teknikfientlighet, vad jag kan förstå helt utan att på allvar fundera över vinster och förluster. Argumentet ”Vad sägs om att vara där barnet är” är direkt kränkande mot alla de som får sina liv förstörda av försvunna barn. Föräldrar och anhöriga, men också den personal som du ju indirekt tycker har slarvat.
Tycker du fortfarande att uppfinningen är så löjlig att den förtjänar ditt offentliga spe?
Med vänlig hälsning”
Svar: Nej, nu anser jag att du är så löjlig att du förtjänar mitt offentliga spe. Så du menar på fullaste allvar att man inte ska vara där barnen är när man är på livsfarlig vandring i bergen? Jag har suttit och uppdaterat, uppdaterat och uppdaterat ab.se tills jag såg att pojken var hittad. Nu är han det och då ska jag svara dig.
När man är på utflykt i bergen med barn ska man ha överjordisk koll. Alla barn ska ha en kompis att ansvara för. INGEN ska kunna saknas i timmar, hade jag varit förälder hade jag skrikit så att det hördes in i varenda bergsskreva i Jokkmokk. Vi ska inte ha GPS-jackor. Vi ska ha vuxna som har koll, vi ska ta ansvar och ta hand om varandra.