”Hur mår du-egentligen?

Jag har tyckt att du varit rolig, intelligent, inspirerande, modig, annorlunda – en frisk fläkt. Jag har läst alla dina krönikor i amelia och skrattat varje gång…

Men det du nu skrivit i Aftonbladet, får mig att helt omvärdera dig. Men det är väl det som får dig att gå igång, eller hur? Att provocera oss ”lådvinskärringar” ???

Hur fan man kan dra alla separerade kvinnor (40+) över en kam och skriva det du skrivit, det är helt ofattbart.

Du borde skämmas…

Jag skulle inte vilja skriva det här, för det är ingenting man önskar någon annan, men jag hoppas faktiskt att du hamnar i samma tragiska, jobbiga, smärtsamma situation som jag (och alla andra ”bitterfittor”) hamnat i. När man går in i en vad man tror ska vara en livslång relation, inte tänker man ju då att livet ska utveckla sig som det nu har gjort, det är inget man önskar sig.

Jag har själv valt att separera, men det är efter minst 5 jobbiga år med många tankar och överväganden, nya tag hela tiden, tills det till slut inte är hållbart längre.

Återkom till oss läsare om 10-15 år, och berätta hur ditt liv har utvecklat sig. Vad tror du själv har hänt då?

Hur naiv kan man bli, jag bara undrar?”

Svar: Som svar på din inledande fråga; jag mår väldigt bra. Jag samlar vatten och känner mig tung, men jag är en väldigt lycklig kvinna i mina bästa år.

Jag vet inte riktigt hur jag ska svara på ditt beska mail, jag skulle kunna avfärda dig med ett stick och brinn, men sånt faller bara tillbaka på mig själv.

Så;

Att du önskar att mitt liv ska ta en tragisk vändning säger en hel del om hur du mår- egentligen.

Jag vill egentligen bara tacka dig för att du som det heter på engelska make my point. Det är ju om dig krönikan handlar, förstår du inte det?

Min krönika handlar om kvinnor som inte tror att det finns lyckliga slut. Att livet i en relation med barn kan vara livet ut, ingen bitterhet, inget martyrskap. Bara en kärleksrelation som varar, där man får se barnen växa upp, ta studenten och få barnbarn. Det är så jag utgår ifrån att livet ska bli, det är det jag önskar mig. Är det naivt? Nej, min bittra vän. Det är en känsla av att jag har valt rätt kille, att jag förtjänar ett liv utan bittert slut.

Jag ska gladeligen återkomma om tio-femton år och berätta hur det går för mig och Joachim. Men förhoppningsvis har jag glömt ditt bittra mail tills dess.