Final i svenska cupen. Mycket spännande. Skulle Lasse hinna bli hungrig innan matchen var slut? Skulle jag bli tvungen att visa vårtgårdarna på Fredriksskans?

Ja.

Eftersom matchen höll på i hundra år så var jag tvungen att hala ut fendrarna i första förlängningskvarten.

Snällaintestraffarsnällaintestraffarsnällaintestraffarsnällaintestraffar

Men straffar blev det.

Mot straffar hjälper inga knipövningar i världen så jag la huvudet mellan knäna och nynnade vackra melodier alla tio straffar. Och så grät jag när Marcus Lindberg missade. Stackars stackars Marcus.

På raden bakom mig satt en ung kille och borrade in en sneaker i min nyförlösta bakdel.

”Ursäkta mig men min rumpa går hela vägen ut”

”Oj, förlåt”

”Det är lugnt”

Det är lugnt? Varför sa jag då till honom om det nu var så himla lugnt att han upptäckte nya platser med sin fjuniga fot?

Matchens lirare blev förresten den förkylde Joachim Lantz.

Min kille; bäst även när han är sjuk.