”Hallå bruden!
Jag diggar dig som fan. Underbart osvensk.

En fråga bara. Jag läste precis din krönika ”Sluta ljuga – det spelar visst roll hur man ser ut”.

Vad vill du ha sagt? Att man ska vara snygg och smal men inte banta? Jag får inte riktigt ihop den ekvationen…
Ja, kanske om man har smalgener, men det är det inte alla som har..”

Svar: För det första; jag har inte smalgener. 1999 bodde jag i Stockholm och åt skit. Jag vägde 80 kilo. Så träffade jag Joachim och RASADE i vikt. Det är alls ingen överdrift, Joachim kan intyga detta och han ljuger aldrig.

Om alla kunde vara tillsammans med en elitidrottsman skulle alla vara normalviktiga.

När jag träffade Joachim åt jag en gång om dagen, en stor middag som var pasta med någon beige sås.

Joachim fick cykla hem på morgnarna för att äta frukost. ”Du har ju bara Keso och purjulök” klagade han.

Så, jag började äta såsom jag idag fortfarande äter;

Frukost; Yoghurt, änglamarks musli, hemmarostade nötter och saltå russin. Te. På helgerna ägg från pappas pullor och mackor med ost.

Lunch: Pasta, ris eller potatis. Tallriksmodellen med hälften grönt. Vatten att dricka.

Middag: Ordentlig mat som passar till barnen men som inte är samma som jag åt till lunch.

Mellanmål: Frukt, grönt te, fika om jag blir bjuden.

Livet ska njutas. Kroppen ska inte straffas, kroppen ska inte späkas. Kroppen behöver fett, bra fett.

Och så några tumregler;

Mat ska intas i lugn och ro, inte hafsas i.

Mat ska intas på regelbundna tider.

Kroppen får aldrig bli svulten.

Lightprodukter är satan.

Läsk är satan.

Fusksocker är också satan.

Och; ät så att kroppen är mätt, inte mer. Mat ska njutas, inte trösta och fylla svarta hål.