Jag har aldrig förstått vad Joachim jobbar med. Jag är ju en smart tjej, men det är svårt. I åtta års tid har jag svarat ”Något med lakvatten” när folk frågar.

Vi ligger i sängen, alla barnen gnyr i olika rum av huset. Vi börjar prata om Moskogen, en något finare soptipp i Kalmar. En fancy dump.

Jag: ”Det stod i tidningen att de ska börja med kameraövervakning på Moskogen”

Joachim: ”Jaha, det missade jag, men det är klart, det har ju  varit en del stölder därute”

Jag: ”Vadå stölder? Vem stjäl från en soptipp?”

Joachim: ”Tja, det är teknikprylar och allt möjligt”

Jag: ”Men varför kan det inte bara vara öppet så att folk kan komma in och ta det de vill ha, återbruk och så”

Joachim: ”Reglerna är sådana i Sverige, om man kastar något så ska det kastas, det kan ju vara en dator med känsliga uppgifter”

Jag: ”Jamen en gammal fåtölj, hur mycket hemliga uppgifter kan det vara i den?”

Joachim: ”JAJAJA men reglerna är sådana. Dessutom så återanvänds nästan allting nu, det är en väldigt liten del som går till deponi”

Jag: ”Deponi?”

Joachim: ”Det är det som är själva soptippen, det är där sånt hamnar som inte kan återvinnas, som asbest eller..”

Jag: ”ASBEST? Men det är ju farligt!”

Joachim: ”Ja, och det är DÄR lakvattnet kommer in, nu börjar du fatta vad det är jag gör!”

Jag märker att Joachim är en smula upphetsad nu.

Så nu när folk frågar vad Joachim jobbar med vet jag precis vad jag ska svara.

Något med lakvatten.