Joachim tittar på något sabla vargprogram.
Skjut dem säger jag.
Nej, låt vargen vara.
Låt vargarna äta upp älgarna så att jägarna slipper ägna sig åt tidsödande skyddsjakt. Så kan de ju ägna sig åt roligare saker menar jag.

Joachim tittar på vargarna med textremsa eftersom barnen leker hinderbana framför TV:n.
Nu har vargen, som heter Ulrik, fått valpar. De leker i skogen och ni känner mig, jag kan inte stå emot bebisar. Så jag sätter mig tätt intill Joachim och säger åhhhh.
Så börjar textremsan prata om vad vargar äter. Att de mest äter älg. Jaha, tänker jag och ser framför mig en självdöd älgfarbror under en tall. En älg som inte tar illa upp när kroppen slits i stycken av hungriga bestar.
Så får man plötsligt se en ensam älg som med sina smala långa ben kliver ut på en större grusväg.
Textremsan berättar att älgkon förgäves letar efter sin kalv. Hon får aldrig se den igen, Ulrik har tagit den till sina valpar.
Satans varghelvete.
Nu mår jag dåligt och kommer säkerligen drömma mardrömmar om mamma älg som aldrig slutar leta efter sitt barn. Hon går runt, runt i skogen och ger aldrig upp hoppet.
Men textremsan tycker inte att det räcker här. Textremsan skriker ut ännu en gång, den här gången med versaler;
ÄLGEN ROPAR FÖRGÄVES PÅ SIN KALV
Fy fan för naturen och näringskedjan och kött och skogar med rovdjur.
Och fy fan för vargar som äter älgbebisar som är någons älskade unge.