”Jag håller verkligen med. Något som är bra däremot är lära-gå-vagn. En sån från Brio som dom kan släpa runt saker i och gå med när de vill. Den ger lite stöd, den rullar, fast inte för mycket så att den bara frar iväg och ungen ligger platt på golvet. Snygg är den också, den svarta. Heja Briovagnar!”

”Läs David Eberhards ”I trygghetsnarkomanernas land”. Han tar upp ropen på förbud mot gåstolar som ett exempel på trygghetsnarkomani. Han går på fakta istället för på känslor, trots att han själv har barn.”

Svar: I love David, han är ett unikum och vad det här landet behöver. Men vi är oense om gåstolarna. Det är inte farligheten jag vänder mig mot i första hand utan dess onödighet och onaturlighet. När vi får barn ska vi köpa så mycket prylar, vi behöver ingenting. Vi köpte hoppgunga till barn nummer ett. Barn nummer två använde den en gång. Till Lasse plockade vi inte ens fram den. Ett barn behöver en mamma och en pappa, ett golv, en träslev, kärlek, kramar och nyttig mat. Allt annat är tingeltangel. Jag älskar napparna och väggskötbordet men vi klarar oss utan det. Det ser freaky ut med dessa små bebisar som far över golvet som krabbor i en pimpad plastbalja.
Ingen kan anklaga mig för att vara trygghetsnarkoman. Vi har inte ett enda skydd i vårt hem. Jag försöker vara där Lasse är och hoppas på det bästa. Vi har en grind, det är allt.
Och på tal om Lasse så blev han åtta månader igår. Och dagen till ära gick han åtta steg med sin lära gå-vagn som han fick i julklapp av farmor och farfar.