När Joachim kom hem från däckbyte på mammas och pappas gård(jag vet inte varför han måste åka tre mil för att byta däck, det där är exempel på saker endast män vet. Jag kan lova, nej, jag kan GARANTERA att när jag lärde mig byta däck på körskolan bestämde jag mig för att så fort det var över, så fort jag hade visat att jag kunde, då ska jag glömma allt jag har lärt mig, jag ska alltid se till så att en man kan hjälpa mig med det här, Om jag så är i en öknen och det kommer beduinvåldtäksmän på snabba kameler och jag står vid en oas med flata däck, så tyvärr gör vad ni vill, jag kan inte byta däck, för när jag tog körkort bestämde jag mig för att glömma allt. Jag kan minnas att jag HÖRDE hur kunskapen försvann ut genom öronen det bara swssscccchhhh och så var allt borta. Jag tror att man ska ha en domkraft, den man ställde sig på när man var liten och hälsade på pappa i garaget och han pumpade upp en i luften och man tyckte att man hade världens starkaste pappa, men jag vet inte, man ska väl ha ett sånt där silvrigt kors också)
ANYHO.
När Joachim hade kommit hem var det dags att hämta fem barn från ett pyjamasparty. Men först; apoteket. Eftersom lilla har fått något. Det har blivit större och större och det ser lite infekterat ut,
Måste ha något med sprit i. Något som svider.
Så jag ringer Joachim från bilen och ber honom fota såret och mms;a.
På apoteket steppar jag fram till kassan.
Ni vet hur apotekarna går många långa år för att bli pharmanånting? Men det kan inte shit about mycket. De läser alltid innantill på förpackningen, som om de utgår ifrån att alla kunder är analfabeter.
För apotekare i Kurdistan kanske det funkar.
”Hej” säger jag. ”Jag vet att du inte är läkare”
”Nej” säger apoterkaren i kassan.
”Men kolla på det här, det ser inte KLOKT ut”
Och så sticker jag fram mobilen med vad jag tror är bilden från Joachim. Det är det inte. Det är bilden vi tog innan jag skulle till simhallen. Det är en bild på min långa limpröv i en för liten bikini.