Jag fascineras av hur män kan se våld utan att fara illa. Joachim och jag såg This is England i förrgår och jag satt i biblioteket medan den vidriga misshandelsscenen spelades upp. Jag ställde mig i dörröppningen med pekfingrarna frenetiskt gnuggande långt in i öronhålen medan jag nynnade på Den blomstertid nu kommer för mitt inre, våldshatande jag. Joachim satt i soffan och vek tvätt och lalalalala inga problem att se ett skin sparka en jamaican gul och grön.

”Hur kan du se det där, jag fattar inte”

”Det är inte på riktigt, jag kan inte se när det är på riktigt”

Inte på riktigt. Min kvinnliga hjärna skiter i riktigt.

Igår hade Elin och hennes kille J hyrt tre filmer. Jag ville se Australia men J tyckte att vi skulle spara den så att mamma kunde se den en annan dag. Så jag blev tvingad att se 3:10 to Yuma.

”Will I see children die?”

”No”

”Will I see deathångest?”

”No…well maybe some”

Och det fanns en del våld, bland annat dödar Russell Crowe en kille med en slö gaffel i halsen. Kött kött kött, lät det.

En bit in i filmen tittar jag på pappa som jag tittar på Joachim när han ser grovt våld. Fullkomligt oberörd sitter han där och tar in all dödlighet. Som när de bränner en kille levande i en vagn. Killen skriker i panik, bönar och ber för sitt liv, men det blir AVSLAG och lågorna slukar hans levande hysteriska kropp tills det blir alldeles tyst.

”Tycker du aldrig att det är jobbigt att titta på våld?”

”Tjau..”

”Finns det inget som är jobbigt?”

”Jöu, min sun däer smöja sum möutusögsmassagen..”

HAHAHAHAHA motorsågsmassagen?

Och så skrattar vi högt och länge och jag får aldrig svar på vilket våld pappa tycker är svårt att se.