I februari 2008 tävlade jag i Jeopardy, satsade allt på mitt sämsta ämne geografi och kom sist. Om någon frågar mig i vilket land Ljubljana är huvudstad så vet jag FORTFARANDE INTE.

Hur som helst så fick jag en gps. En fin sådan. Pappa tjatade och tjatade, kunde han inte få den där gejpejisen till sin baut om vi ändå inte skulle installera den? Avslag.

I fredags, när den legat i handsfacket i sexton månader, tog vi fram den och lät den leda oss genom Stockholm. Det var kärlek vid första ögonkastet. ”Om fyrahundra meter förbered vänstersväng” sa hon och det var ljuvligt. 

”Det är FEL” klagade Joachim skeptiskt. 

När vi snurrade runt i Vimmerby för att komma hem till Nino med skrikande Lasse, gråtande barn och heta pizzor i knät ledde rösten oss fram till höger vänster höger vänster och Joachim muttlade, detta kändes inte bra och kunde hon inte hålla truten någon gång?

”Stäng av” befallde Joachim.

”NEJ”

Och plötsligt; ”Gör en laglig U-sväng så fort du kan” nästan skrek gps-damen i panik. 

Då stängde jag av. 

När vi åkte hem på söndagen tryckte jag på On när Joachim inte såg och så frågade jag om vi inte kunde ta den där vackra vägen över Tuna eller Vena eller vad det nu hette som mamma tipsade om. 

Och in i skogen körde vi. Vägen blev smalare och smalare, korna fler och fler. 

”Malin, det här är åt helvete”

”Nej, nej, jag tror det kommer funka, bara en liten bit till, vi ger det en chans till”

Och så kommer vi till en hög med stockar och gps:n skriker; ”GÖR EN U-SVÄNG!”

”Det var sista chansen”

”Men..”

”MALIN VI HAR BARA ETANOL FÖR TIO MIL OCH DET ÄR TOLV MIL HEM”

Så vi gav upp. Och eftersom jag är kvinna och det var jag som körde så kom vi hela vägen till Kalmar genom ecodriving från paradiset.