Jag skrev min lördagstext, läste igenom och skickade in. 

Den här kommer jag få tillbaka, tänkte jag.

Och det fick jag. 

Det händer inte ofta, men det händer. För det mesta handlar det bara om lite pill, ibland bara ett extra kommatecken.

I går handlade det om; inledningen, slutet, mitten, poängen, drivet och sammanhanget.

Jag försökte pilla men kom ingenstans. 

Vi får ta den som den är, sa redaktören.

Men det kändes inte bra. Inte bra alls. 

Så när jag kom hem igår klockan 0:31 skrev jag en ny.

Här är den som inte var någe vidare.

 

”Detta är inte en TV-krönika. Men; det finns inget att titta på i sommar. 

Morden i Midsommer. Herregud vilket uselt dravel med en halvfet gubbe och våpig fru upp till axlarna cementerad i sin könsroll med middag på bordet och pelargonmässor. 

Dålig TV är ju någonting bra. Dålig TV ger oss möjlighet att umgås, äta gott, älska under stjärnorna och bada nakna i svarta och djupa småländska insjöar.

När vi har lagt barnen och huset är tyst sitter vi och blip blip blip tills klockan är 23:30 då seinfeldreprisen startar. Då sitter vi och skrattar så här; HAHAHAHAHAHA och säger saker som ”alltså det är så BRA” samt ”Sånt här görs inte längre”

Detta till en serie som har över tio år på nacken. Gamla repriser av Seinfeld. Och Sex and the city. Jag kan svära på att jag har sett Samantha suga av det där paketbudet sju gånger men det gör ingenting, jag kan se det sju gånger till, bara jag slipper se allsångsbingo eller brittiska mord med Joyce på ett örtseminarium. 

Vad är det då vi slöttittar på medan vi väntar på övervintrade sitcoms? Om Joachim får bestämma så blir det kunskapskanalen eller apor. 

Härom dagen tvingade han mig att se en hel apfilm med David Attenborough. 

”Men den här har du ju sett förut”

”Nej, den här känner jag faktiskt inte igen”

”Men hur många approgram har den här gubben gjort?”

Joachim svarar inte. Han är förlorad i babianer med långa smala penisar som springer runt och juckar på intet ont anande honor som har vänt sin rosa stjärt till. 

Och så tittar vi på aporna som först är fula babianer med snörlika organ och sedan blir ännu fulare geladas som sitter och äter gräs hela dagarna. De sitter på rumpan och äter gräs dygnet runt så de kan inte visa sina rosa rövar när de vill ha sex som babianerna. Så geladorna har sina rosa rövar i ansiktet, det blir liksom enklare så.

En vecka senare träffar vi vänner i parken och jag beklagar mig över skabbiga apor och alla filmer de förekommer i. Joachim står skyddad av ett träd men har hört. 

”Jag LJÖG, jag HADE sett approgrammet förut”

Vi borde älska på altanen när barnen har somnat och skörda tomatbuskarna tillsammans. 

Men vem vill umgås med en sån ljugande apa?”