En reporter från Expressens söndagsbilaga ringer och frågar om hon får göra en intervju. Det handlar om vem man skäms över. 

”Mina barn”

Men så kan man ju inte svara. 

”PAPPA, pappa skämdes jag mycket över när jag var barn”

Men reportern är inte intresserad av min pappaskäms. Hon vill veta vad det är för galning som spontant svarar att hon skäms över sina barn.

”Men när skäms du över dina barn?”

Och jag tänker, nu var hon slug den där reportern, hon bara ignorerade pappaspåret och fortsatte fråga om barnen som om ingenting hade hänt. Smart. Men jag är smartare. 

”Tja, alltså jag skäms när de ligger i en dammande slagsmålshög och folk ser och BLABLABLABLABLABLABLABLABLABLABLABLABLABLABLALBLABLABLABLABLALBLABLABLABLABLALBLABLABLA BLABLABLABLABLABLABLABLABLABLABLABLABLALBLABLABLABLABLALBLABLABLABLABLALBLABLABLABLABLALBLA BLABLABLABLABLABLABLALBLA men jag älskar ju mina barn också och när jag säger att jag skäms över mina barn så menar jag ju egentligen att jag skäms över mig själv som inte kan få dem att sluta slåss”

Och nu sitter jag här och känner paniken komma krypande. Tänk om hon tar bort allt det där om skuld och kärlek. 

Tänk om det står; ”Malin Wollin; Jag skäms över mina barn”

Jag kommer brinna i helvetet för det här.