Bloggkommentatorerna menar att jag är mediaotränad. Det kanske jag är. Eller så skiter jag i vilket. De kan skriva vad de vill, vad spelar det för roll om hundra år. Jag slåss inte i krogköer, jag dejtar inte Kicken i Poodles, jag gnuggar inte kola mot analringen.

Till Bloggkommentatorerna har en gammal klasskamrat hittat;

”Men hahahaha hon är ju mediatränad! Mänskan är ju för sjutton utbildad journalist, vi gick i samma klass och vi hade en hel dag om mediaträning. Men hon har ju skapat sig en image som går ut på att hon skiter i det mesta som inte ligger i hennes personliga intresse/gynnar henne, och att hon är lite skränig och talar innan hon tänker. Sån var hon redan ”back then”, jag minns att folk tyckte det var rätt besvärande när hon helt plötsligt säckade ihop på stolen och skrek rakt ut ”åååååhhhhh vad jobbigt, jag måste hämta mina barn på dagis!!!””

Hahaha! Ja, det låter besvärande. Men vet du vad jag tyckte var besvärande? När nittonåringar direkt från gymnasiet kom in en kvart försent med knullrufs och kaffemugg, inget ”jag ber om ursäkt” och så fram till bänken och DRAAAAAAAAAAAAAAAAG med stolen över golvet och BLABLABLABLABLA med bänkkamraten och skriva av anteckningar.