Idag är det Kristina-dagen. Grattis mamma, svärmor, farmor, stora och jag. Och alla andra Kristinor, inklusive min stora förebild i livet, Kristina från Duvemåla, underbara starka kvinna. 

När jag med Lasse på höften går ut till brevlådan för att hämta ett grattiskort från Häxan i Stockholm möter jag brevbäraren vid lådan. Han är arg. Jag ber om ursäkt för att bilen står för nära lådan men vi var inte beredda på att postis pär skulle komma klockan nio eftersom han brukar komma klockan 14. 

Detta viftar mailmannen bort. Det är hans minsta problem. 

”Du måste för Fan fixa brevlådan, ursäkta att jag svär”

En svordom som ursäktas är fortfarande en svordom. 

”Javisst, förlåt, vi har köpt ny låda men den har inte kommit upp än, det är så myck..”

”Jamen flytta ut den, eller klipp häcken, vi får in LÖV i bilen”

Haledusingen då, löv i bilen. 

”Ja, vi ska ordna det, jag ber om ursäkt”

Inne i huset känner jag mig aningens tillplattad. 

”Joachim, han skällde på mig”

”Vadå?”

”Att de får in löv i bilen”

”De ska vara glada att de har ett jobb, att folk inte bara mejlar och betalar räkningar via nätet”

Joachim muttlar, äter upp frukosten och hämtar en slägga. Ska han mörda brevbäraren? Så farligt var det inte. 

Nu hörs BANK BANK BANK här på svennebananstreet.

Min man. Lika stark som Karl-Oskar. 

Den gamla brevlådan. 

Nya brevlådan vid nytrimmad häck. Samt en nyklippt buske.