Idag sjöng vi för lilla som fyller fem. Fem år sedan förlossningen startade på Gamla Ullevi. Fem år sedan vi blev fyra.

Upp ur sängen, baka bullar (här åker Joachim till träningen) dammsuga, torka golv, skrubba toaletter(när både mor och svärmor kommer är det lika viktigt som att man har tillräckligt med mat på bordet. När mina barn blir vuxna och reder sig ett bo kommer jag ta med mig tops och använda där WC möter golv) bada barn, reda ut tovor på barn. Lasse badades i egen balja och halkade än hit och än dit med sin lilla stjärt och så fort han var ren och torr sket han ner sig själv. Ett steg fram och två tillbaka.

Byta lakan, köra maskiner med findukar, stryka, klä barnen, duka, möblera om hemmet för att få plats med 30 personer, tacos till barnen och hälla upp vin.

Så, klart.

Alla kom. Alla hade gåvor. Alla åt och drack och hade trevligt.

Klockan 20:30 hade alla gått hem och jag darrade i benen. Det var mitt klassiska blodsockerfall som Elin älskar att håna mig för.

”Blodsockerfall, blodsockerfall, åhh jag heter Malin Wollin och jag kan inte bara säga att jag är hungrig som alla andra, jag måste säga att jag har blodsockerfall”

Jag stapplade bort till livset på svaga ben, svårt härjade av blodsockerfallet och köpte en vegetarisk rulle.

Nu är allt bra. Kalaset är över. Huset är fullt av lego och pet shop och i vardagsrummet står en Mitsubishi Pajero modell större som Joachim och jag valde ut.

Jag ger den en vecka, sen har Lasse satt sig på den och så är det roliga över.