Sorry för lågtryck på bloggen, jag ska till Stockholm förstår ni. 

Jag älskar att åka till Stockholm. Jag åker tåg, jag träffar kollegor, jag får andas ängslig luft, jag får träffa häxan Birgitta. I samma stund som jag har bokat tågbiljetter vattnas det i munnen, mmm..Stockholm. Jag saknar Stockholm, jag längtar Stockholm, jag trängtar Stockholm. 

Men. När det börjar dra ihop sig blir jag nervös. Jag får resfeber. Förstår ni hur löjeväckande detta är? Det är inte 1862. Jag ska inte utvandra till Amerika och lämna fäderneslandet för att aldrig någonsin kunna återvända. Jag ska åka första klass tåg fyra och en halv timme med uppkoppling och restaurangvagn och komma tillbaka två dagar senare. 

Jag har detta från min far, alla globetrotters antites, Krister ”stannar helst hemma” Wollin.

Jag håller med honom, hemma är ju bäst. Det är ju för bövelen därför man bor hemma. Men det är så fånigt. 

Pappa blir upphetsad och stressad om han så bara ska ta skåpbilen till tandläkaren. En dag innan tittar han oroligt i almanackan, visst var det väl på onsdagen? Han dubbelkollar och drar sig i inbillat skägg. När onsdagen kommer går han på toaletten tre timmar innan det är dags. Han kammar håret och han sitter i bilen med rakvatten på kinderna en timme innan tandsköterskan ropar Krister Wollin. 

Sådan är han och sådan är jag. Mitt fadersarv. 

Nu ska jag springa runt i huset och packa, handtvätta fintrosorna och ställa tre alarm.