Jag vaknar tidigt av någon, ett barn, en fågel inte vet jag. Lilla ligger bredvid mig i bäddsoffan, Lasse sitter och drar mig i håret med nattens kissblöja mot min kind. Stora kommer in. Hon har tagit på sig lillas nya klänning, hon trodde att det var hennes. Hennes besvikelse vet inga gränser, den är lila OCH kortärmad.

Lilla ser sin chans att suga på den här ångestkaramellen.

”Den är miiiiiin, du har egna klänningar”

En blind man som står bakom en hög mur i ett annat land kan se att nu vill stora ge henne en smäll rakt i trynet så att hon slutar upp med sitt frossande i hennes olycka. Men så synd då att mamma är alldeles nära och faktiskt skyddar lilla med sin kropp. Gör hon det nu kommer det aldrig sluta väl. Hon inser att hon får bida sin tid.

Hon tittar på lilla med smala ögonglipor och så säger hon väsande;

”Vänta du bara tills nästa gång vi ses..jag håller ögonen på dig”