Natten till onsdag drömde jag en utdragen mardröm om att jag inte hittade mitt hus. Jag sprang från dörr till dörr men det var aldrig rätt. Jag hade alltså varit i storstan i en dag och mitt undermedvetna var redan rädd att jag aldrig skulle komma hem. Störtlöjligt. 

Häxan Birgitta tog soffan och Lasse och jag fick sova i sängen. Men eftersom Birgittas säng inte har spjälor tvingas jag sova med ett öga öppet. Första natten lägger jag mig bredvid Lasse för att söva honom. Det är första gången i mitt och hans liv som jag gör detta, Lasse somnar alltid själv med blöjstjärten i vädret och händerna intryckta under magen, precis som sin mamma. 

Jag ligger bredvid honom i kolsvart mörker och kan höra hur han ligger och pillar med händerna, byter håll på nappen, jag kan höra honom tänka ”Hur var det nu, är den godare upp och ner?” och så vänder han sig om och så säger han ADADADADADA och så fiser han och rullar runt en gång till. Han är över hela sängen. Som en chokladboll som ska rullas över hela tallriken för att täckas helt av kokosflingor. 

Till slut avstannar rullandet och han kommer närmare. Han hasar med pannan ner i madrassen mot mammas värme. Knock så slår han sin panna i min när han häver sig över min uppenbarelse. Han trycker ner näsan mot halsen och säger ett par kvävda gagagaga och så stannar han med örat mot mitt hjärta. Och somnar. 

Det är som att vinna högsta vinsten, som att bli nominerad till blogawards, det är magiskt att ha ett litet barn som kryper upp på bröstet och lägger ett varmt öra mot ett hjärta han hört slå sedan han var ett frö.

Vi ligger där och jag är så hungrig, Birigitta står färdig med maten, men jag kan inte röra mig. 

Ett hjärtegryn på bröstet. Ett hjärtegryn i hjärtat.