”Saknar ni barnen?”

”NEJ! Vad gäller saken”

”Det är match idag”

”Idag? Jag trodde det var match i morgon, oj då, vilken tid?”

”16”

”Jamen då hinner vi tillbaka, vi ska till Öland med båten”

”Hu”

”Ja, jag HATAR det”

Det gör hon. Mamma hatar att åka båt. När vi var barn och skulle åka på båtsemester hände det att mamma tog bilen och mötte upp oss i hamnen, ibland konstaterade pappa att mamma låg i aktern och ”spudde”. Han försökte få mamma att flytta sig eftersom hon befann sig mitt bland alla avgaser varpå mamma lyfte ett gråvitt anlete från hinken och skrek att pappa skulle ***** ****. Pappa vände åter blicken mot de där orangea och gröna pinnarna som han aldrig såg skillnad på eftersom han är färgblind. Han spanade ut mot vågorna som gjorde mamma grönare i ansiktet och muttrade något om att hon i alla fall skulle ”flutta”

”Sådan är kärleken” säger jag till mamma innan vi lägger på.

Mamma följer med pappa på sin enda lediga dag. Hon följer med på en nära två timmar lång resa med båt, i slutet av september. Vi gör saker vi hatar för att göra den vi älskar glad. 

Sådan är kärleken.