Henrik Rydström är inte så stor. Han är ju väldigt vältränad och så, särskilt över armar och axlar eftersom han envisas med att göra armhävningar när alla andra övar på att rulla boll och runda koner, men han kan liksom inte planka fotboll över Fredriksskans mur om man säger så. 

Henrik är inte så stor. Och om Henriks ego skulle kliva ut ur de insydda fotbollsshortsen och ställa sig bredvid skalet som blir kvar skulle det se ut som Saddam Hussein-statyn med en liten mus bredvid (Alla övriga liknelser är ett olyckligt sammanträffande)

Henrik vore ingenting utan sitt monstruösa ego och två gånger om året får han ta med det ut på en promenad som heter duga. 

Fokus nya nummer, där Henrik upptar hälften av innehållet(den andra halvan är JAG), ska släppas och Kalmar FF-spelarna med flickvänner och modeller ska visa kläder från stadens butiker. 

Det lyser njutning i ansiktet på Henrik som jag inte ens känner igen från barnen när vi har köpt kinderägg och trollar fram bakom ryggen. 

Han njuter och njuter och njuter och så är det över och då springer Henrik raka vägen från scenen till laptopen för att skriva ett blogginlägg om ”vad gör man inte för Kalmar FF”

”Vi har en spelare i laget som springer så fort han ser en journalist och oftast hinner han ifatt” Nanne Bergstrand 2008