Det är i går klockan 10:30. Jag går omkring i min morgonrock i blå velour. Lasse somnade för en halvtimme sedan och nu sitter han i sin säng och gråter. Det är blod i hans mun. Jag skulle kunna bli hysterisk och tänka att blodet kommer från magen precis som i varje avsnitt av House. Men detta är mitt tredje barn och jag tänker att han har stött emot sängen och råkat få in läppen mellan tänderna och nappen. Lasse vill inte somna om. Han är så trött men orkar inte lägga sig ner för att vila.

Shhhhhh rör jag mig genom huset utan att lyfta fötterna. Om han hör mig skramla eller böka så minns han att jag finns här och att jag har de där underbara armarna som lyfter upp till plattbystad famn. Shhhhhh genom huset. Shhhh.

Då bankar det på dörren med knuten bonnanäve och med ett cymbalhamrande HALLÖU kliver Krister Wollin in. Det finns ingen som kan låta mer när han kommer in än när han går och smäller igen dörren. Det är en kost. 

”Shhh han ska somna”

”Jasöu”

Men nu är det kört. Jag tittar in till Lasse som stirrar med klotrund blick upp i taket. Tåget har så att säga gått. 

Så jag tar upp honom och sitter och pratar med pappa en stund innan han kör vidare. Pappa hinner anmärka på smulorna under bordet och att Lasse inte kan peka ut sin mor. 

Så är besöket över. 

Han kom som en virvelvind en förmiddag i oktober och försvann ut genom dörren när han konstaterat att Joachim möter Gays på lördag.