Idag åkte jag till Stockholm. Med flyg. Jag bor i Kalmar och alla mina uppdrag finns i Stockholm. Att åka tåg tar en hel dag i anspråk och jag måste sova över. Jag vill vara ifrån mina barn så lite som möjligt, alltså tänker jag flyga ibland. Jag går in och klimatkompenserar här. Och jag betackar mig för kommentarer om att det inte hjälper eller annat tjafs, jag orkar inte. 

Så jag flög till Stockholm och var rädd hela tiden. Satt och pratade med en vänlig man som bjöd mig på te och pratade om turbinerna i Hudsonplanet. 

”Varför är du flygrädd, om man får fråga?”

”Jag skulle vilja vända på frågan och säga ’varför är du inte flygrädd?'”

”Inte heller i en bil kan du kontrollera den du möter”

”Nej, men jag är alltid beredd, jag är alltid fullt fokuserad och möter jag en lastbil är jag beredd på att han kanske har en dålig dag och tänker att jag ska köra ner i diket för att undvika döden”

”Vilket jobbigt liv”

”Välkommen”

Väl i Bromma åkte jag till bussterminalen och gick i tio centimeter höga klackar till Norrmalmstorg för att handla foto-kläder på Zara. Väl på Zara blev jag SJUKT illa bemött av alla utom en. Vilka otroligt otrevliga tjejer. SKÄRPNING surbrudar.

Vidare till NK där jag inte hittade det jag ville ha, det vill säga ett par Tigerjeans modell Skinny i jeanstvätt storlek 30-34, kan någon som arbetar på Tiger snälla hjälpa mig med detta?

Tre trappor ner till underbara Skugge som bjöd på den godaste sallad Stockholm har att erbjuda. Vi åt, njöt och skvallrade. Linda visste allt om alla och det jag kunde bidra med var att Kalmar energi gräver ner fjärrvärme på vår gata. Juicy.

Sedan hoppade vi in i en taxi och pratade extremt hemliga saker som man inte kan säga när man sitter bland andra människor vid tätt placerade bord. 

Fotografering med dömysiga Mats Strandberg som var sjukt trendig i Fametröja och Michaela Forni som var ung och snygg och därmed satt för nära hur långt bort hon än satt. 

Taxi till Globen för möte med Aftonbladet. Intressant.

Fotografering, nya bylinebilder. När ni precis sluppit undan Kd-bollen på huvudet kastar jag en fläta i synen på er. Idag blev det lockigt och förhoppningsvis bättre.

Så. Nu är jag hemma och det bästa med att vara i väg är alltid att komma hem. Att kliva ur ett trångt flygplan och springa genom ankomsthallen ut till en bil där det sitter tre varma barn i en bil som någon man älskar kör. 

Ett av barnen har kommit in i ”Jag vill inte dö, jag vill inte bli gammal”-åldern och grät att hon inte vill bli med barn eftersom det gör ont i magen. 

”Det gör inte ont att föda barn, det är sköööönt!” svarade jag och så åkte vi hem.

Och jag fick ge min ettåring välling, läsa HC Andersen för mina döttrar och hoppa i min absoluta favoritoutfit.