”Om att ge människor en andra chans.

Det må vara fjantigt med en kommentar som min, men jag har sån svår ångest att jag måste:

För rätt länge sen skrev du en krönika som gjorde att jag gick i taket. Jag hade intill dess ingen aning om att du var bloggare och var tillräckligt inskränkt för att endast tänka att ”hhmm, Fotbollsfrun, well, då bloggar man väl om fotboll, antar jag”. Intelligent. 

Anyhow, du skrev krönikan och jag blev skitförbannad då jag var lite mer sakkunnig ifrågan och tyckte att du var ute och hojade. Rejält. Skrev nån sur kommentar och vandrade vidare.

Tiden går och man hör en hel del kritik om Fotbollsfrun. Jag var inte sen att haka på. (Var barnsligt långsint för din krönika måste jag erkänna.) Samtidigt tycker jag nog att den svenska avundsjukan lyser igenom hos många kritiker. Själv kunde jag ju inte säga så mycket egentligen då jag, som sagt, inte läste din blogg. 

Men, en dag här för leden hade jag en diskussion med Linda/Innandufanns som menade att du faktiskt är bra, och då bestämde jag mig för att gå in och läsa. På riktigt. 

Och även om du couldn’t care less om min åsikt, så vill jag i alla fall be om ursäkt. För du är sjukt jävla bra Malin.

(Jag hoppas bara att du inte är/blir som en del andra: tror att de äger världen bara för att de figurera i media.)”

Svar: Tusen tack rara du! Inte äger jag världen. Men jag äger mina barn, allt som kommer ur min snippa är mitt, allt jag har legat fram är mitt.