I onsdags stod Lasse i vaccinationsmyllret på skolan och charmade en sköterska och en fritidspedagog.

”Är han alltid så här glad? Han är ju så lycklig!”

”Jo, men jag ska nog lyckas fucka upp honom också”

Och det blev väldigt tyst.

Idag när jag var på väg för att hämta lilla på ett kalas mötte jag en man i femtioårsåldern. Just som vi passerar varandra på den smala trottoaren säger mannen; 

”Strömming!”

Jag undrar om han just såg en kompis som heter Strömming på andra sidan gatan eller kanske mindes vad han skulle handla innan han åkte hem. Jag hoppas verkligen att han inte sa strömming för att jag luktade strömming. 

När jag för ett par timmar sedan klev in i Världsbutiken frågade killen vem jag var apropå en hemlig fråga jag ställde. 

”Jag är nyinflyttad så jag har inte koll på lokalkändisarna”

”Jag är faktiskt riksberömd om jag får be”

Och han blev väldigt tyst. 

En stund senare stod jag och provade ett par jeans i storlek 28. 

”Jag fattar inte att jag kommer i dem, dessutom har jag mens så jag är helt svullen”

Jag viskade mens eftersom jag bara ville att min goda vän, den för mig okända butikstjejen, skulle höra. Man vill ju inte vara privat med vem som helst, det är så osmakligt.  

Och det blev tyst.