Mina döttrar har börjat säga att jag har en bebis i magen. De tror att bebisar blir till när de vill, att det helt plötsligt finns en bebis i magen utan att man bestämde sig för det. Detta beror på att Joachim tycker att de är för små för att få veta hur det ligger till. Note to self; köp någon Katerina Janouch-bok med gulliga spermier. 

De lägger handen eller örat mot magen och pratar om bebisen som finns där inne. Jag har aldrig varit så ogravid som jag är just nu. Det räcker med en blick på det MAYHEM som Lasse lämnar efter sig i varje rum för att pressa knäna hårt mot varandra. 

Ingen bebis. 

Men barnen tycker att jag har fått tjock mage och där inne ligger det enligt barnen en bebis. 

Idag när lilla blev lämnad av kompisens mamma boxade hon till mig i magen och skrek sedan innan dörren gått igen;

”MEN VAD GÖR JAG, JAG MÅSTE JU VARA FÖRSIKTIG MED BEBISEN”

Jag greps av panik stor och skrek efter mamman; 

”DET  DÄR HÖRDE DU INTE”

Men så insåg jag att det där lät som om jag hade en hemlighet så jag fortsatte skrika;

”JAG ÄR ALLTSÅ INTE MED BARN, JAG ÄR VERKLIGEN INTE DET”

Och så insåg jag att det där lät som att jag var JÄVLIGT med barn.

Så jag slutade skrika och stängde dörren.

Sabla skit.