”Såååå synd att du känner att du måste ta Joachim i försvar. Att du försvarar mamma förstår jag eftersom där var det nog ditt ansvar att hävda att du inte ville att du och hon skulle lämna barnen på väg till tåget. Och jag förstår om hon blir ledsen över att bli ”uthängd” i din blog. Hon har antagligen inte valt att hennes dotter ska blogga om henne. Men Joachim har väl ändå gått med på att bli bloggad om. Mesigt, Malin, och det trodde jag aldrig jag skulle tycka om dig. Låt bli att lägga ut händelser i ditt privatliv som du inte vill ha kommenterade”

Svar: Om jag känner att jag kan gå vidare så nog borde du kunna göra det också Lena. Jag skällde på Joachim så att hans raka hår krusade sig. Han hade förmodligen dåligt samvete hela dagen och var orolig att jag skulle krocka med sladdande långtradare och bli Malinmos. Skulle inte det räcka?

Inte konstigt att folk skiljer sig om man ska gå runt och vara arg längre än så. 

Jag skrek mig hes och så var det klart.