På tåget
avDet här inlägget skrev jag på tåget men jag vågade inte publicera det just då. Alla sitter med uppfällda laptops och man vet ju aldrig. Men så här var det i vagn 2.
En ensam pojke reser i första klass. Det är jag och pojken som sticker ut i en vagn fylld av män i femtioårsåldern som vet allt. En del män har med sig sin fru och dessa fruar har kjolar som slutar precis nedanför knät. Bredvid mig på andra sidan gången sitter en skånsk man och pratar med sin kamrat. De här två männen har svaren på allt. De vet exakt a-l-l-t. När den som vet allra mest ska berätta något svårt som han vet säger han så här; ”Prylen är” ”Prylen är så här”
Vadå prylen är? Prata korrekt svenska eller byt till andra klass.
Nu stannar vi i Linköping där det alltid ryker från tre långa skorstenar på en tegelbyggnad som heter Tekniska verken. Det irriterar mig att jag inte vet vad de gör där inne. Vadå tekniska verken, vad tillverkar de? Vad är det de eldar?
Nu ska pojken gå av. Han sitter vid fönstret och nu ska han ut i gången med sin stora ryggsäck. Han säger ingenting, ber inte sin medpassagerare att resa sig, han bara böjer sig fram över bordet och klämmer sig ut så att mannen i stolen bredvid blixtsnabbt fäller ut knäna åt öst och väst för att inte manglas av en målmedveten yngling. Mannen mittemot pojken möter min blick och för en sekund befinner vi oss i fullständigt samförstånd. Jag ler med stängd mun och ger honom en blick som säger ”stackars vännen, han vågade inte säga till” Mannen mittemot ger mig en blick som säger ”Jag vill ligga”
HJÄLP.
Jag är för ung, har tre barn och är tillsammans med en kille som kan slå dig så att din mamma får ont. Jag har också en pappa som har hett temperament och stora grovarbetarnävar som kan slå dig genom tjälen med ett slag.
Herregud, vad är det med folk?
Sex är det enda de tänker på de där karlarna.