”Något helt annat än en kommentar till inlägget….

Det här med att skaffa barn… varför är det så läskigt??
Jag tror att jag vill ha barn… jag älskar mina syskonbarn och har tålamod av dess like med dem. Jag leker och busar och är enligt den minsta den bästa mostern som finns – när han säger något sådant smälter mitt hjärta och min kropp fylls med kärlek till dessa små barn. Min sambo vill ha barn och säger att jag skulle bli en underbar mamma… 
Men jag tror inte alls på min egeb förmåga… hur ska jag lyckas med att både vara en bra mamma och hålla barn och förhållande med sambo vid liv?? Hur blir ett förhållande efter barn? Kommer det ens att finnas tid med ett samliv och egentid???”

Svar: Snälla älskade du. Ingen har en medfödd förmåga att vara förälder. Lika lite som vi föds med förmågan att vara människor. Det lär vi oss. Hela livet. Jag är en bättre mamma nu än jag var när jag fick mitt första barn för sju år sedan. Det är inget jag tänker gå runt och må dåligt över, det är bara så det är. 

Barn är människor och de förstår att vi också är det. 

Så här är föräldraskapet; gråt, skratt, gråt, skratt, gråt, skratt och dåligt samvete dygnet runt. 

Men ingen vill vara förutan. Förlossningar gör ont och föräldraskap är svårt men ändå gör vi det igen och igen. 

Självklart ska du ha barn. Självklart. Du har ju redan bestämt dig. 

Och du; egentid schmegentid, det löser sig. 

Och; förhållandet blir bättre om du bestämmer dig för det. När jag är som argast på Joachim och vill böja honom i en båge så att han tittar upp där solen inte skiner så tittar jag på våra barn och tänker att jag fått dem av honom. Det räcker ganska långt.