Det här kommer bli långt. Lååångt.

Jag börjar.

Idag var tåget bokat till klockan 8:04. Joachim väcker mig klockan sju. Jag har sovit djupt som låg jag på botten av den djupaste brunn. När jag hör Joachims röst känner jag hur han hämtar mig långt nere i ett mörkt skrymsle. Jag har sovit hela natten utan avbrott. Om jag hade varit drogad och avtuppad hade det känts som det gör nu.

Jag går upp och duschar i badkaret. När jag kliver ur hör jag hur Joachim svarar i telefon.

”Det var din mamma, hon sa att när hon ändå kör dig till tåget så kan ni ta med barnen till skolan” säger han när jag kommer in i köket blöt och kall.

”Nej”

Men ändå blir det så.

Joachim är pappaledig och jag ska passa ett tåg. Ändå är det en god idé att vi ska ta med barnen.

Vi står i hallen och var är alla vantar och Joachim ska hämta stjärtlappar i garaget och någon ska stoppa ner ett gosedjur i ryggsäcken som måste titta upp med huvudet. 

Snabbt in i bilen och iväg till skolan, pytts pytts ut med barnen. 

Halt och slirigt på vägen. Stressad bortom beskrivning. Var inte så hysterisk. Lugna dig nu. 

Bilar i kö. Rödljus. Tröööögt.

”Vi kommer inte hinna”

”Jodå, vi hinner” säger mamma. 

För mamma är en minut en evighet. Alla andra dagar på året är hon orolig och ängslig och hujedamej men i en bil när klockan är 8:01 och tåget går 8:04 kan hon vara lugn och känna att det löser sig.

När klockan är 8:04 och vi står i rondellen vid Intersport ser vi bommarna fällas ner, tåget kör förbi.

Nu släpper allt.

Allt jag eventuellt känt någonsin i hela mitt liv kommer nu ut i en Volkswagen Polo som är hyrd. Jag börjar skrika. Jag börjar gråta. Jag är så förbannad att jag inte kan hålla i min egen kropp.

Vi kör nu in vid Pressbyrån intill stationsbyggnaden, jag vill ut ur bilen och öppnar dörren i farten.

”Nämen Malin!”

”STANNA BILEN”

Jag måste ta mig ut ur denna bil. Jag vill stå i en övergiven skog och skrika tills det kommer blod från halsen och i brist på det ska jag komma ur den här bilen och andas hetsigt i kylan.

Mamma panikstannar och går ur bilen.

”ÖPPNA BAKLUCKAN!”

En kvinna med packning tittar åt vårt håll. Jag har inte ens vett att skämmas.

”Malin, kan vi köra ifatt tåget till Nybro?”

”Nej, det går inte”

Jag måste få upp mobiltelefonen. Ringer hem. Fingrarna fryser. 

”Hej, det är Joachim”

”Jag missade tåget. Tack. Hej då”

Klick. 

Mamma övertalar mig att ta bilen. Jag vill inte ta bilen. Jag vill sitta på ett tåg och skriva mina texter som jag måste lämna. Nu får jag köra bil i fem timmar och uträtta ingenting. 

Någon tutar på mig. Bilen står i vägen. Jag ger fingret, Kalmar är egentligen för litet för att ge fingret, hoppar in i bilen och kör söderut eftersom jag saknar lokalsinne. 

När jag kört ett par minuter tänker jag att jag måste ringa upp Joachim igen och prata lugnt. 

”Hej, det är Joachim”

”FYFANALLTJAGVILLEVARATTHINNAMEDTÅGETVARDETFÖRMYCKETBEGÄRTJAMENVARDETDET? GRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅTFANJAGÄRSÅJÄVLAARGPÅDIGJOACHIMVARFÖRSKULLEJAGTABARNENTILL SKOLANJAGSKULLEPASSAMITTTÅGOCHDUSKULLEFÖRENGÅNGSSKULLVARAPAPPALEDIGOCHÄNDÅ SKULLEJAGTAMED BARNENFANFANFÖRSTÅRDUHURJÄVLABITTERJAGÄRNUJAMENFÖRSTÅRDUDET?OCHNUFICKMAMMATAALLSKITFASTDETINTEVARHENNESFELJAGSAJUNEJATTJAGINTESKULLEHINNATA BARNENJAGSAJUDETDUTYCKERINTEATTMITTJOBBÄRVIKTIGTDETGÖRDUINTEOCHFYFANVILKEN BITTERFITTAJAGBLIRNUINSERDUDET”

”Ja”

Nu har jag gråtit och skrikit. Rösten är hes, ögonen är svullna och psyket är matt. 

Hur kan jag förklara detta? Tåget som lämnade stationen utan mig blev en symbol för alla ensamma dagar med barnen. När Joachim är på matcher eller jobb eller styrelsemöten. Allt slit och allt jag ville var att komma till Stockholm för att ha möte med mina chefer. 

Jag kör och kör och kör. Lyssnar på P1. Lugnar ner mig.

Plötsligt. Var är all bensin?

Tanka. Var gör man det? Swisch swisch swisch och bara skyltar med ett huvud bland vågor och kniv och gaffel i kors.

Panik.

Nu är mätaren förbi allt det röda. Den är i botten. Jag kör på ångor precis som flygplanet i Die Hard 2. Det planet kraschar och alla dör.

Ännu mer panik. Det är så kallt och var ska jag stanna? Jag kommer bli överkörd av en långtradare och frysa ihjäl på samma gång. 

Ringer en bärgningsfirma. Den snälla kvinnan som svarar tror att jag kommer lösa det. 

”Gasa inte” säger hon och ber mig att återkomma när jag verkligen fått stopp.

Vad ser jag?

En skylt med bensinpump på. ”1 km” står det. 

Nu kan jag inte hålla mig. Jag börjar sjunga högt för mig själv. 

”UPPSTÅTT HAR JESUS HURRAHURRA HAN LEVER HAN LEVER HAN LEVER ÄN”

Jag börjar gråta lite, det finns fortfarande lite kvar eller så har jag producerat nytt. 

Älskade Ringarum och älskade tjejer på macken som är så glada och snälla. 

Tanken är full med etanol och jag fortsätter mot Stockholm. Kör fel i Norrköping HATA NORRKÖPING SOM INTE KAN SKYLTA SÅ ATT HEDERLIGT FOLK HITTAR. 

Till slut är jag framme i Stockholm och springer med packning till mina chefer som har börjat äta i väntan på mig. 

Nu sitter jag och lyssnar på Birigtta som pratar med sig själv och slår in julklappar i grönt papper med vita hjärtan. 

Elin sitter bredvid mig i soffan. Jag har inte sett henne sedan augusti. 

Vi äter sesamkakor och pepparkakor och mörk choklad med pistasch(rättstavat, det har jag lärt mig på P1)

Jag skriver viktiga anteckningar på ett papper. Elin ritar könsorgan på samma papper. 

Allt är som det brukar. 

I natt ska jag sova i en djup brunn och inte vakna förrän någon hissar upp mig i vattenhinken.