Idag är det dag nummer sju i Lasses tiodagars bootcamp. Idag för första gången fick jag och inskolningsmamma nummer två lämna våra älsklingar och sätta oss i ett annat rum. 

2003 och 2005, när jag skolade in tjejerna, fick föräldrarna sitta i personalrummet. Nytt för i år är att föräldrarna får sitta i de små vaccinationsrummen. Det var lite Rumänien 1988, men det ska göra ont att lämna ifrån sig sitt hjärtegull.

När vi suttit med vårt automatkaffe i en halvtimme kom en av fröknarna gående i korridoren. Jag såg henne genom ett fönster, pekade på mamma nummer två och utbrast med panik i rösten; ”Hoppas det är din!”

”Jag hoppas det är din!” sa hon och så höll vi tummarna hårt. 

Men det var ingen av dem. Allt gick bra. Eller alltså;

När jag kom tillbaka in på avdelningen stod Lasse och tittade ut genom ett fönster. När han fick syn på mig kom han springande och kramade benet. 

”Han har temprament” konstaterade fröken.

”Ja?”

Under fruktstunden ville Lasse ha frökens fruktskål. Det fick han inte. Men han fick en annan skål. Då gav Lasse fröken hatblicken, vände sig om och kastade skålen i golvet så att den gick i tusen miljoner bitar över hela avdelningen. 

Great. 

Just snyggt intryck.

Jag minns inte om jag skyllde på Joachim. Men det borde jag gjort. 

När jag hade skämts färdigt gick vi hem och åt lunch. Sedan tog vi bussen till stan. Varje gång man ska lämna huset och ta Lasse med sig rymmer han så långt in i huset han hinner komma. Detta är spelet som ska spelas. Jag klädde honom, han sprang i väg och jag valde att stå kvar på hallmattan. 

”Nu åker vi gubben, vi ska åka BUSS!”

Då kom han tillbaka och tittade fram runt hörnet.

”Buss”

Sa han.

Han sa buss och blev så förvånad över att han kunde säga buss att han sa buss en gång till.

”Buss!”

”Du sa buss!!”

”Buss””

”Buss”

”Buss”

”Buss”

Och så ringde vi till Joachim för att säga buss men då sa han bara pappa.