Pappa ringer på nyårsaftonen klockan 23:00 och Joachim svarar. Han ber att få prata med Anders och när Anders kommer tillbaka till pajen av ananas berättar han att han blivit tillsagd att hålla reda på Joachim eftersom vi ska befinna oss på gården klockan 10:00 på nyårsdagen. Isen är så fin och solen skiner och det är en stor ”SUN” att inte ta tillvara på detta.

När pappa pratat färdigt med Anders vill han prata med mig. 

”Tau mejd öungarnas hjilm, dejt ej söu saubla hållt”

”Ja, is brukar liksom vara det”

”Äh hull töust”

Eftersom lilla hade lite temp i armhålan(kontrollerat med Lasses nya rövtemp, vilket barn över tre låter sig pentreras med apparatur i anus?) så bestämdes det att Joachim skulle stanna hemma med henne samt ettåring som bara skriker i pulkan och förstör för alla inklusive sig själv.

Jag och stora. Ensamma. Det är något speciellt med det. 

Vi åkte mot norr och lyssnade på Best of P3, självklart var det en snutt från P3 dokumentär om Mattias Flink just under vår bilfärd. 

Efter en stund satt stora och grät. Jag försökte förklara att det är sånt som händer när en del blir knäppa i huvudet eller inte tagit sin medicin eller druckit alkohol eller allt på samma gång. 

Framme vid havet mötte pappa upp och gav mig en kram på hans vis genom att böja sig fram och dunka huvudet i bröstet. Oh, the emotions. 

Efter en timmes sparkåkande och klagande på att jag hade för kalla skor tog vi oss tillbaka till bryggan för att grilla korv. Där träffar vi vänner till pappa och mamma som har med sig klubba och puck. Slår man för hårt kommer kronprinsessan hitta pucken vid stranden i sommar. Plötsligt får pappa syn på folk han inte känner ute på isen. Han drabbas omedelbart av panik. HAN MÅSTE GENAST VETA VEM DET ÄR.

Han lägger pucken framför klubban och slår det hårdaste han kan i sydostlig riktning. 

”SEJ OPP FÖER POCKEN” ropar han till de intet ont anande vinterlediga människorna hundra meter bort. 

Nu blir pappa tvungen att åka och hämta pucken och då kan han stilla sin ”nufejkenhejt” en gång för alla. Det tär hårt på ett gubbpsyke när en främmande gädda simmar in i viken. 

”Var det så där du gjorde när du fångade brudar som ung?” frågar jag.

”Ja, det var därför han fick en så puckad tjej” säger mammas och pappas ”vän”.

”Ja, det var en riktig snedträff” säger vän nummer två.

”Det där hade varit ganska roligt om det inte gällt mig” säger mamma där hon sitter med näsan mot solen och den trinda stjärten på ett neongrönt sittunderlag. I min familj skyddar vi snippan. Det är regel nummer ett. Håll snippan ren och varm, det är allt du behöver komma i håg. Resten löser sig, MEN VAR RÄDD OM SNIPPAN.

Pappa skjutsar mamma på snowracern. Jag hörde inte ett ord från pappa om att det var ”itt onder att ejsen hull”. Mirakel sker.