”Just ikväll har jag sjukt mycket ångest, jag är 29 år. Nybliven singel och inga barn. Min biologiska klockan dånar så högt att jag blir hörselskadad.

Jag är en normal tjej, gillar normala saker, inte kroghäng och one night stands, var träffar jag min rätte? När är det för sent? Börjar tänka att jag kanske aldrig kommer få den familj jag drömt om… panik!

Malin kan du inte trösta mig? Jag är så ensam just nu”

Svar: Nu har jag tänkt på dina ord i snart en vecka. 

Jag läste din kommentar högt för mamma och pappa där vi satt på vårt hotellrum. Mamma och jag tittade på varandra och började gråta. Mamma gråter alltid och jag gråter alltid när jag ser mamma gråta. Jag tror att hon har glapp i kanalen. 

Pappa sa att du skulle ”tjöjpa nöua löjstenner öu tvitta daj” och det kanske låter hårt men det var det finaste han hade sagt på en vecka. 

Jag har tänkt och tänkt och tänkt och tänkt och jag kommer inte på något bra att säga till dig. 

Jag vill inte säga något till dig som låter som en klapp på huvudet, du vill inte ha en klapp på huvudet, det vill ingen. 

Så vad ska jag säga? 

Jag kände precis som du när jag var 20. JAG KOMMER VARA ENSAM HELA LIVET tänkte jag där jag satt i min lägenhet i Aspudden som jag delade med Sveriges vackraste människa. Hon spelade teater, jobbade med kreativa människor och var alltid ute och hade roligt. Hon var som den friskaste av fläktar och hon hade alltid så snygga killar, såna där kulturiga killar med mörkt hår och vackra ögon. Och jag var alltid ensam och satt och drömde om bebisar. ”Ska du inte följa med ut Malin?” ”Nej, jag ska sitta här och låtsas att jag har psykiska problem” sa jag och tänkte att jag hatarhatarhatar att gå ut i Stockholm där alla ser rakt igenom dig för att komma fram till någon annan. Så jag satt där i lägenheten och tittade på Efterlyst med Hasse Aro i min ensamhet så att jag blev ännu mer rädd för att gå hem från tunnelbanan när jag åkte hem från mitt tråkiga jobb där jag bara gick runt och var avundsjuk på alla som hade barn och det var ganska många eftersom jag jobbade på dagis. Stockholm år 2000 var det lätt att hålla sig för skratt. 

På ett sätt ska du vara glad för att du känner så här nu Elin. Det kommer göra att du uppskattar ditt liv så mycket mer när du hittar hem. 

Det gör jag. 

Kram