”Hörni damer,
jag är manodepressiv. Mina akuta problem började 1996. De år som följde var så fruktansvärda att jag inte skulle önska min värsta fiende något liknande. Det är ett Guds under att jag finns kvar. Först 2006 blev jag utredd på allvar och sattes in på lithium, istället för alla nya ”smarta och framförallt dyrapreparat jag testat under årens lopp. 
Är detta inbillning och självömkan? Knappast. Jag har fullföljt en av Sveriges mest prestigefulla utbildningar under denna resas gång, försörjt mig och inte varit sjukskriven en dag. Idag har jag familj och ett välavlönat jobb. Om någon säger säger mina besvär är inbillade eller resultat av självömkan är denna antingen väldigt dum eller en stor lögnare.

Eva och Linda: Jag är personligen övertygad om att vi människor behöver kämpa för vår överlevnad för att må bra. Lika viktigt är det att ha människor som står oss nära. Problemet är att vi lever väldigt bekväma liv, materiellt sett, och det vi ”kämpar mot” oftast är abstrakta och ansiktslösa utmaningar. Som att hitta rätt ombud i vårdkedjan, få rätt blankett av Försäkringskassan etc.Ingenstans är man så ensam med sina tankar som när bor ensam i en storstad och alla ens vänners liv verkar gå på räls. Psykiska sjukdomar har alltid funnits men jag tror att vårt moderna sätt att leva gör att de frodas som aldrig förr”

Svar: Tack John för den sista meningen. Det var det jag ville säga och du sa det.