Först fick Lasse fyra tänder. Han fick fyra tänder nere och inga där uppe. Detta var opraktiskt då han alltid började blöda när han ramlade och de fyra gaddarna slog i övre tandköttsraden. Utöver detta såg han ut som en byfåne.

Efter ett tag fick han fyra upptill. Nu såg det symmetriskt och snyggt ut. 

Bra.

Så såg det ut länge. Det var som om Lasse tänkte att det räckte så.

Men så sa det VÄX och så hade han tre till bredvid varandra. 

Lasse får alltså gaddar stötvis.

Lasse blev 18 månader i fredags. 

18 månader. 

Minns ni?

Lasse är det klättrigaste och springigaste och vildaste barn jag har närt vid min barm. Han är också det kramigaste. Han är allt. Hela tiden.

Lasse tittar fortfarande inte på TV.

Lasse sjunger och dansar och pratar hittepåspråk.

I går sa Lasse ”skål!” när vi åt middag.

Lasse bryr sig inte om gosedjur. Sedan han var nyfödd har jag lagt samma lilla gosedjursnuttetrasaiett intill honom, smekt med det mjuka mot hans kind och lämnat den nära hans ansikte. På morgonen ligger den alltid nedsparkad längst ner i sängen. Han bryr sig inte. 

Lasse älskar källaren. 

Lasse har börjat öppna ytterdörren så att vi måste ha den låst. Ibland kan man känna hur det drar kallt nere vid fötterna, då står Lasse ute på trappan och säger ”Där!”

Var?

Lasse kastar. Allt. Hela tiden. Kastar och kastar och kastar. Vi säger Nej, fy dig, BAJA dig. Då plockar Lasse upp föremålet i fråga, tittar djupt i förälders syn och kastar saken med eftertryck, hur det nu går till. Bara Lasse vet. 

Lasse är en stor kille nu. 

Inte mammas bebis längre. 

Ingen bebis alls.