Eller egentligen är det ju inte Jesus som har uppstått, men vi återkommer till det. 

2002 föddes vår äldsta dotter. På sin ettårsdag fick hon av Joachims kusin Daniel och hans flickvän Sofia en hund. En hund från bearfactory i Stockholm. Hunden var döpt och hade bevis på att han hette Rulle. Men det sa aldrig stora. Hon sa Ove och så blev det Ove. 

Jag har aldrig sett ett mjukisdjur bli så älskat som Ove. Ove skulle med överallt. Det gick inte att sova utan Ove. 

Ove var alltid med. 

Och plötsligt en dag var Ove borta. 

Vi letade. Vi sökte igenom hela huset. Vi letade hos alla vi känner. Vi frågade och tjatade. 

Nej, ingen hade sett Ove. 

Åren gick. Men stora glömde inte Ove. Hon pratar om honom då och då. Det har gått flera år och hon har inte glömt. 

För ett år sedan efterlyste jag Ove på bloggen. 

Ingenting hände. 

Jag vande mig vid tanken att Ove aldrig skulle komma tillbaka. 

Ibland mådde jag så dåligt när jag tänkte på att Ove fanns någonstans därute utan att komma hem. 

Ni tänker att jag överdriver men Ove var en del av familjen. 

Lasses dagis ligger mittemot Storas skola. Det är samma dagis hon själv gick till när hon var liten. 

När jag lämnar Lasse idag säger Stina att hon vill fråga mig något. 

”En tjej på en annan avdelning säger att du har bloggat om en hund, är det den här?” säger Stina och håller fram Ove.

Det är Ove. 

Jag börjar gråta. Jag gråter när jag skriver det här.

Jag springer tillbaka till skolan där Joachim har lämnat tjejerna. Han är kvar. 

Jag gömmer Ove innanför jackan. En liten bit av benet sticker ut.

”Är det OVE?”

Vi följs åt till gymnastiksalen för att göra en liten flicka väldigt glad.

”Kom gumman”

Hon kommer ut i hallen eftersom Joachim inte vill gå in i tjejernas omklädningsrum. 

Jag gömmer Ove i jackan, ingenting sticker ut. 

”Jag har någonting här som en fröken har hittat på dagis”

Och så tar jag fram honom. 

Jag kan inte beskriva i ord hennes glädje. Hon tar honom och kramar honom hårt mot kinden. Hon gråter. Jag har aldrig sett henne så lycklig. 

Hon får sitta och bara krama honom en stund. Sedan går jag hem med Ove i famnen. Aldrig har jag burit någon så andaktigt. Jag pratar med honom. 

”Tänk att du har kommit hem till slut” säger jag och smeker honom över huvudet. 

Nu ligger han i storas säng. Om ett par timmar kommer hon hem och tills dess är han i tryggt förvar. 

Ove är hemma.