Vi har haft en jobbig natt. 

Lasse är snorig och hostig och vi har sprungit upp och ner ur sängen. 

Efter inspringning nummer 514 säger Joachim att min mobiltelefon ringer. 

Joachim tänker genast ”Något har hänt”

Jag tänker genast ”Thomas di Leva”

På morgonen kollar jag upp numret. Det går till en kille i Svenljunga som alltså först har ringt mig och sedan sms:at mig frågan ”Vem är du?” Klockan ett på natten. 

Jag sms:ar tillbaka och frågar varför han ringer mig mitt i natten. 

Jag fick nyss ett svar. Svaret lyder; ”Jag såg en lapp på stan med ”ring detta nummer” så då gjorde jag det”

Då ringer jag genast upp. 

Handen upp alla som tror att idioten svarar?

Just det. 

Så jag skickar ett sms. ”Nu lägger jag ut ditt nummer på bloggen”

Inget svar. 

Vad är detta för jävla nöt? Om det nu finns en lapp med mitt nummer på stan, hur störd ända in i hjärnans djupaste vrå måste man vara för att ringa upp det numret? Vad tror man att man ska få för svar? Och varför ringer man klockan ett på natten?

Nej, jag tänker inte lägga ut ditt nummer på bloggen. Jag tror att mina läsare har bättre saker för sig än att ringa en maratonrunkare i Svenljunga. Eller vad tror du själv, Karl Johan Anton Eriksson i Svenljunga?