Var det så otroligt svårt att förstå vad jag menade med min krönika? Ska jag lämna all konstnärlig frihet därhän och skriva så att vartenda får på ängen fattar?

Nej, jag tänker inte göra det. 

Jag menar så här; Internet är en så stor del av våra liv. Vi lever livet där. Våra barn behöver lektionstid på ett arla stadium för att lära sig vad som gäller. 

Självklart tar jag mitt ansvar här hemma.

Ibland undrar jag hur bitter den svenska lärarkåren egentligen är. Så fort en förälder yppar ett ord om vad skolan borde stå för så ylar lärarna att VARFÖR SKAFFAR NI BARN OM NI INTE SKA TA HAND OM DEM?

Varför utbildar ni er till lärare? För att det var den utbildningen ni kom in på med era medelmåttiga betyg?

Ni må tro att vi föräldrar inte bryr oss, att vi lämpar över allting på er och går hem och värmer micromat. Men vi har mer koll än ni tror, vi känner igen en engagerad lärare när vi ser en. Vi vet vilka lärare som brinner för sitt yrke. 

Och de lärarna älskar vi.