I går tog jag med mig Joachims syrra Johanna till Kalmarsalen för att njuta av Mia Skäringer. Klockan 18:55 sprang jag in på Blomsterlandet som stänger 19 och frågade om de kunde göra en ”rockig snittbukett” för 250-300 kronor. Det kunde de. En tjej med flinka fingrar(hur gör de?)satte ihop lite svart och lite mörkrött och lite vitt och lite lime och mycket grönt. Det blev fantastiskt med svarta snören. Och sedan tänkte jag; Har jag precis köpt en begravningsbukett?

Nåja. 

Kalmarsalen var fylld till sista plats. Fylld med kvinnor. Samt Tobias Carlsson i Kalmar FF. Han hade i vanlig ordning inte dragit upp gylfen men Sabine var snabbt där(hon har också flinka fingrar) och rättade till tjejkalaset. 

Jag vill inte skriva om Mias föreställning, den måste upplevas. Men jag kan använda ett par lösryckta ord. Lysande, magiskt, smärtsamt, vågat, tankeväckande. Och just det, succé.

Kvinnor runt omkring mig skrattade så att de skrikgrät. Så bra var det. 

När föreställningen var slut fick Mia blombuketten på scen och jag tänkte att den inte såg så mycket sorg ut som jag trott. 

Sedan smet vi bakom och gav Mia en stor kram. Det finns så väldigt många anledningar till att man vill krama Mia, en av dem är att det är uppenbart att Mia gör så mycket för så många. Det är en sådan välsignelse för urammade, fluffiga, trassliga och slitna små skruttmammor att höra att de är precis som Sveriges coolaste kvinna. Det finns mycket tröst i det. 

”Fortsätt med det du gör” sa Mia när vi skildes åt och jag tänkte att det var ju min replik. 

Tack Mia. Tack tack tack. 

Och tack som fan.