Jag ringer till Joachims mobil. Ska han inte komma hem från träningen snart? Alla är hungriga och går omkring med tom blick och tuggar på brödpinnar med sesamfrön på. 

”Hej, det är Henrik” säger en röst med norrländsk dialekt. 

”Vem har jag ringt till?”

”Till Henrik”

Han låter väldigt otrevlig denna människa. Har jag ringt fel? Nej, det har jag inte. Vet ni hur jag vet det? Därför att jag har varit tillsammans med Joachim i hundra år och jag VET hur ljudet av tjugo jättebebisar som snärtar varandra på skinkor med hoprullade handdukar låter. Jag vet att jag har hamnat i Fredriksskans omklädningsrum bland duschande muppar. Det är alltså någon som försöker vara rolig. 

”Det är Henrik, vad är det?”

”Jättekul, ge luren till Jo..”

Klick.

MAN KLICKAR INTE MIG I ÖRAT. Och ska man skoja får man se till att vara lite rolig. Säga att Joachim stack med en artonåring på en vespa för en stund sedan och såg väldigt lycklig och kär ut. Sånt skoj. 

Hej, det är Henrik. 

Hejdlöst obetalbart jätteskoj.

Jag ringer upp tio sekunder senare och då har Joachim tvålat färdigt sig i duschrummet. 

”Vem var det som svarade?”

”Ingen aning, jag har duschat”

”FRÅGA VEM DET VAR SOM SVARADE”

”Nej”

Tänk så mycket humor kan kan ha bara för att man råkade turvinna med 4-1. Jag hade nog haft lite lättare att hålla mig för skratt om jag låg på PLATS 13 (i en haltande tabell)

Skrattar bäst som skrattar åt Superettan 2011.