Jag vet, jag ska inte vältra mig i vackra ord. Men det här måste lyftas fram, av personliga skäl (jag kan återkomma till vilka morgon)

”Malin!
Min kärlek till ditt sätt att berätta, började en helt vanlig lördagsmorgon för ett flertal år sedan, när familjen hade löst en tidsbegränsad prova-på prenumeration av OT.
Jag satt med kaffekoppen i ena näven och ögnade igenom ALLT som stod att läsa – bara för att jag minsann hade ”betalt för att..” Smålänning som man är.
Började läsa en krönika som handlade om en 2-barns familj, och hur kvinnan upplevde vardagens bestyr och vedermödor. 
Halvvägs in i krönikan skrattade jag högt, tårarna sprutade och kaffet gungade ut över artiklarna jag inte hade hunnit till ännu.. Kärlek uppstod helt enkelt! 
Lördagskrönikan som du då skrev kom ut varannan helg om jag minns rätt, något som var värt att vänta på. 
Sedan försvann du plötsligt spårlöst, vilket krossade mitt hjärta, och jag saknade de där underbara lördagsförmiddagarna tillsammans med dig och dina äventyr något vansinnigt.
Slutade besviken att ”promenera” på OT, vilken aldrig riktigt blivit densamma igen.

Döm däför om min glädje och förvåning, när jag under ett trist pass på jobbet surfade omkring (med full betalning) och råkade hitta dina bloggar på AB våren 2008! 

Fick ju då även äran att vänta och längta barn samtidigt som dig, genom att följa din vänta barnblogg. 
Du skulle med säkerhet få föda ett par veckor innan mig, men min lilla busunge överaskade med att hinna ut först…

Jag är idag fortfarande beroende av dina kloka ord, underfundiga texter, ditt skinn på näsan samt dina härliga beskrivningar av hur livet faktiskt ser ut om man bara stannar upp och reflekterar en liten stund innan man rusar vidare till nästa måste. 
Familjen här hemma kallar dig numera för Mållgan, och du räknas alltså in i skaran väninnor… 😉

Jag är förmodligen inte den enda i det här landet som älskar det du skriver, om man läser merparten av kommentarerna. 
Fortsätt därför att skriva, tänk, kommentera och ha åsikter! Ingen gör det så bra som du, och vi vanliga dödliga här ute behöver få tillfälle att le och vara glada – om bara för en liten stund om dagen…”