fyllde Lasse tjugo månader. 

Hurra för honom. 

Lasse springer genom livet och har inte tid att lyssna. 

Han älskar sina systrar och följer dem överallt tills han får en dörr i synen. Men han får nästan alltid vara med.

Det var min stora skräck att han skulle bli ett utstött barn som aldrig får vara med. Att tjejerna skulle ropa;

”Ameh mamma TA HONOM”

I morse lyfte vi över Lasse vid halvåtta-tiden. Han trycker upp sig mot Joachim så nära det är möjligt, drar upp täcket till hakan och ligger en stund och tittar i taket och pratar hittepåspråket. 

Och så flyttar han över till mig, lirkar in armen under min nacke, pressar sin panna mot min och säger; ”EY?”

Och så är man vaken. 

Sedan lägger han en arm runt Joachims hals och drar oss mot varandra. Och så ligger vi så på en tätt ihoptryckt kärleksfylld rad. 

Och så är han klar. Nu hoppar han ner på golvet, säger ”EY Å” och försvinner in i lillas rum. Vi hör hur han drar fram hennes saker och bygger torn av dem. 

Nu hör vi tassande ljud utanför. Lilla kommer in och lägger sig hos Joachim. ”Hej gumman! Är du vaken?”

Plötsligt dyker Lasse upp i dörröppningen. Han tittar på Lilla, ger henne årets ondskeblick och skriker till som apan på zoo. 

”Men gubben, hon får också vara här, du hade ju gått”

Men Lasse står kvar. Ser på Lilla med avsky och ”försvinn”.

Charmighet over and out.