”Malin!

Skrev precis en superlång kommentar till dig som precis försvann, så jag gör om det lite kortare. Såg att du gav råd åt en tjej nedanför och det skulle uppskattas om du kunde ge mig ett. Du verkar vuxen och klok. 

Jag är 21 år gammal och så arg och ledsen på mina föräldrar. Såpass du vet att det känns i magen och jag får upp tårar i ögonen så fort jag tänker på det. 

I kort så har jag fått klara mig själv väldigt mkt sen jag var väldigt ung (ca 13). Med klara mig själv menar jag betala allt (ja, alltså inte mat om jag åt hemma men allt annat), mat, alla kläder, alla nöjen. Detta trots att vi har det gott ställt. Skjutsandet slutade också upp däromkring, och mina föräldrar slutade komma på uppvisningar, skolgrejer eller sånt. Ingen väntade uppe om jag kom sent. Eller visste var jag var. Eller om jag var ledsen så kom ingen upp eller gav en kram eller så. Jag fick tips av en annan vuxen jags tod nära då att de säkert inte fattade, så jag skulle gå ner och vara ledsen. Så jag gick ner och mina fördrar såg igenom mig som om jag var genomskinlig trots att jag gick runt och grät. Det gjorde ont i hjärtat. Kommer ihåg ett tag senare att jag började nya mej i armen för att kolla att det verkligen kändes. Det fortsatte liksom så, mina föräldrar ringde tot 2 gånger när jag bodde utomlands 3 månader som 19åring trots att jag fixat så det var normal sverige lokalsamtaltaxa. Och jag kommer precis ihåg hur det var att jag vard en enda i volleybolllaget vars föräldrar aldrig var där en enda gång trots att vi spelade varje helg. 

Jag klarade mej rätt bra ändå. Hade andra vuxna som stöttade, söta vänners föräldrar som gärna åkte omvägar, busschafförer som ville betala taxi hem till mej för att det var galet att en 14- 15 åring var där jag var. Jag försökte prata med framförallt min mamma en massa gånger, satt och grätt och prata men det blev ingen skillnad. Ringde BRIS och de sa att jag skulle skriva brev. Skrev brev och ingenting hände. Möttes av jaja. eller det där stämmer inte. Eller vi har hört det där förut.

Min bror (har en tvilling och en mkt yngre syster) har de senaste åren (sen ca 14) fått väldigt mkt fokus från mamma och pappa. Han har det inte lika lätt som jag (fast, han har det inte svårt så). Är inte riktigt lika social bara. Och lillasyster såklart, som är mkt yngre så det tog tid. 

När jag var hemma sist fick jag NOG. Jag och min bror hade ett jättegräl där han kallade mej hemska saker. Helt oprovocerat. Mammas och pappas tolkning är att han tog ut sin frustration på mej (de kunde de säga, men inte till honom såklart). Mamma och pappa sitter brevid och lyssnar medan han kallar mig hemska saker gång på gång så att jag sitter där och gråter, men inte slutar han för det. Eller de säger någonting. När han gått, så säger de till mej att jag måste TA HÄNSYN för min bror mår ju lite dåligt nu (vår farmor har dött, men hon var ju min farmor också). Senare under helgen blev jag kallad bortskämd prinsessa för att jag fortfarande var ledsen, och att jag satte min känslor på pedistal. Av min mamma då. Prinsessan på ärten är ju en fin klassiker. 

Min mamma försöker faktiskt lite nu. Vi hade ett samtal där min gudmor var med, och jo hon kunde se att mina syskon fått mer fokus och att jag fått klara mig mkt själv. En del av mej tycker bättre sent än aldrig. Men samtidigt är jag SÅ ARG. Får tårar i ögonen bara jag tänker på mina förldrar. Jag har ju försökt det här förut och fått noll respons. NOLL. ”Jaha”. Nu är det jag som ska ta hänsyn igen för det är inte så lätt att vara förälder. Jo tack, jag är ju inte dum heller. 

Men mina föräldrar fattar verkligen inte. Hur förnedrande det är att bli kallad hemska saker av sin bror fast man sitter och gråter och ens föräldrar tittar på, och ingen reagerar. Eller att bli kallad bortskämd för att man är ledsen. Eller att känna sig så osedd. Eller att få klara sig själv så mkt. Nu tycker min mamma att det är jag som ska skärpa till mig och ta hänsyn till dem. 

Här kommer när jag borde fråga något. Vet inte riktigt hur eller vad jag egentligen vill fråga. HUR gör man, egentligen? För att det ska sluta kännas så i magen? Vad skulle du ha gjort?

ps: måste skriva en disclaimer. Jag har ju haft det bra också. Har många fina vänner och roliga stunder och livet är inte riktigt lika deprimerande som det låter. Men just det här ÄR faktiskt så här.”

Svar: Jag kan inte svara på det här utifrån ett barnperspektiv. Inte för att jag är för gammal utan därför att jag inte känner igen mig. Men jag kan försöka sätta mig in i dina föräldrars situation. 

Att vara förälder är det svåraste som finns. Det är svårare än alla kriser tillsammans. Föräldraskapet innebär utöver glädje och lycka även ångest, dåligt samvete, maktlöshet, oro och sorg.

Varje dag tänker jag två tankar; 

1. Jag är världens lyckligaste människa som får uppleva mina tre friska barn.

2. Fanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfan varför är det så svårt? Varför blir det hela tiden fel? Varför blir jag så arg?

Barn väcker allt det primitiva inom oss. Lejonmammans villkorslösa kärlek till sin lilla men också alla de förbjudna känslor som vi gör allt för att trycka undan. 

”Föräldrar gör så gott de kan” ”Föräldrar gör sitt bästa” sägs det ofta. Detta är helt enkelt inte sant. Det är faktiskt ganska långt från sanningen. Föräldrar är bara människor som har fått barn. Men föräldraskapet kräver en supermänniska. Dessutom gör vi det många gånger svårare än det behöver vara. Vi glömmer det som är viktigast. (Se, lyssna, älska)

Jag tror att dina föräldrar har sett en stark tjej som klarar sig själv. De har ”släppt” dig mentalt eftersom de litar på att du är i tryggt förvar. De har sedan lagt över sin oro på din problemfyllda bror och din yngre syster. 

Generellt daltas det mer med pojkar och småsyskon. Du har dels en bror som har det jobbigt och en syster som är mycket yngre. Situationen är inte optimal och dina föräldrar har inte skött det snyggt. De har inte gjort sitt bästa.

Men. Detta betyder inte att de inte älskar dig till döds. Det är viktigt att du förstår det. 

Och. När du nu tar upp alla dina känslor ryggar de tillbaka. De tänker efter och så undrar de för sig själva ”Har hon rätt? Är detta sant?”. Jag tror inte att de kan komma så djupt ner i sig själva just nu, kanske aldrig. Om de skulle erkänna inför dig och inför sig själva att de har försummat dig och inte funnits där så är det förknippat med så mycket ångest att de inte orkar hantera det. 

De skyddar sig själva genom att intala sig själva att du är hysterisk, att du överreagerar. De tänker för sig själva; ”Vi har gjort vårt bästa, hon överdriver” men jag tror att de innerst inne vet att du har rätt. För det har du. 

Du har rätt till villkorslös kärlek och stöd och föräldrahuvuden som dyker upp i en handbollspublik. 

Jag föreslår att du försöker acceptera dina föräldrar och det som har varit. Lämna det bakomflutna framför dig, som Pumba säger. 

Försök liv ditt liv utan förebråelse, ta inte med dig din ilska och uppgivenhet in i nya relationer, det kommer aldrig leda till någonting bra. 

Prata mycket med dina vänner och andra som står dig nära. Försök nå din bror. 

Jag tycker det är synd att dina föräldrar inte sträcker ut en arm och kramar vettet ur dig. Men man kan inte tvinga någon att förstå. Inte ens föräldrar.

Kram.