I går begravdes min lilla farmor Eva. Joachim åkte till Färöarna och vi andra har nu samlats hemma på gården för att ta hand om varandra och umgås med Birgitta som åker tillbaka till Stockholm i morgon.

Vi lagar mat tillsammans, bjuder barnen på för mycket glass och låter Lasse bada i en balja som pappa annars använder till att rensa fisk i. Nu måste jag älska mitt barn villkorslöst trots att han doftar lite ”speciellt”

Birgitta far runt som en hysterisk tant och sveper med sin trasa över allt som står still.

När jag skulle göra pannkakor bad jag om sex ägg.

”Du kan inte ha sex ägg!”

”Jo”

”Nej Malin, du kan inte ha sex ägg, då blir det omelett”

”Jo, det ska vara sex ägg”

”Nej, det ska det inte”

”Okej, så om jag ska göra pannkakor till en hel armé, är det för mycket med sex ägg då också?”

Det svarade hon inte på, istället började hon prata om hur det var på femtiotalet när hon var barn och fick pannkakor.

Birgitta är lite som en varg som har kommit för långt bort från skogen, ingen av dem passar särskilt bra in i mindre samhällen.

Nu ska vi äta middag på höga altanen inför kvigorna med de små kobebisarna i sina magar(vilken mage ligger bebisen i?)

Puss och kram,pappa är ett slanebarn.