Målet var att överleva (bra mål)

Om jag överlevde så ville jag gärna simma under en timme.

Min tid: 43.27.

Här har starten precis gått. På den här bilden förekommer inte jag av naturliga skäl.

Här kommer jag. Hej till publiken.

Joachim var där och varje gång jag såg honom blev jag helt överlycklig som ett trögt småbarn och glömde alla gånger jag stört ihjäl mig på honom. 

Delar av min fantastiska klack.

Tummen upp.

Klar!

Jag är så glad att jag gjorde det här. Trots att jag var livrädd och ångrade mig. Känslan av att ha genomfört det här är stor. Känslan av att ha samlat ihop pengar är stor. Men alla känslor får se sig slagna av denna;

Känslan jag bar med mig hela loppet, varenda sekund av loppet, varenda meter, hur det känns när de man älskar följer med och hejar. Jag kan inte förklara, jag kan inte beskriva. Innan loppet trodde jag att jag skulle plaska för mitt liv och tänka på alla vidrigheter på botten. Men det gjorde jag inte. Jag tänkte bara på hur lycklig jag är som har människor omkring mig som kommer in till stan och följer mig i en anal kanal.

Joachim, barnen, mamma, pappa, Elin, J, Inger, Ingvar, Johanna, Åsa, Anders, Fanny och Ellen, Kerstin, Lasse, Eva, Lasse, Inga-LIsa, Arnold, Ulrik, Emma, Melker, Vera, Harriet.

Jag såg er och jag hörde er och det betydde allt.