Lasse vaknar. Han har sovit i över två timmar, mellan 12 och 14.

”Mamma, mamma, mammaaaaaa, mammaaaaaaa” hörs det bakom dörren.

I vanliga fall är det ett evigt pappande. Var är pappa? Vart gick pappa? Vad gör pappa? PAPPAAAAAAAAAA. Men när det kniper så kan han tänka sig att dra till med ett trött mammaskrutt som är sådär kul.

Jag öppnar dörren. Bästa stunden på dagen är när småbarn vaknar. När de står där i sitt fängelse som är en säng med spjälor. De är grusiga i synen, har kuddmärken över hela kinden och är sådär oskylidgt rödrosiga. Man tar ett steg fram och två armar sträcks ivrigt upp i skyn. Och så får man lukta nacke. Lasse pekar med hela handen. ”Gå” säger han. Nu ska vi gå. Han har en Nalle Puh i handen. Han pillar på Nalle Puhs ögonbryn.

”Det är Nalle Puh, det är Nalle Puhs ögonbryn” säger jag.

”Pöbonbyn” säger Lasse och är rysligt söt.